Hej Nordmark – och god fortsättning!
Låt oss kasta oss rätt in i den medeltida kroppen – och det är faktiskt ett väldigt passande sätt att uttrycka det på! Som en liten påminnelse sedan sist; det medeltida dubbellivet består av andliga ideal och den fysiska kroppen!
Ett av den groteska konstens syften är att degradera samhällets ideal, vilket under medeltiden sker genom att ta ner alla dessa religiösa och statliga ideal och ge dem en kroppslig, folklig motsvarighet. Medeltidsmänniskorna uppskattade tvetydighet, och det groteska om något var ambivalent genom sitt förnekande och bekräftande på en och samma gång.
Hur menar jag då?
Det är nu vi börjar närma oss kroppen ur den medeltida karnevalens perspektiv. En kropp kan vara individuell, men i det här sammanhanget består kroppen av en helhet som ständigt växer, ständigt är under förändring, och på de mest omåttliga, överdrivna sätt man kan komma på. Till skillnad från de religiösa idealen som är begränsade och begränsande, ges de fysiska motsvarigheter inom det groteska. Kroppen visar ett kretslopp som aldrig tar slut – vi äter, maten smälts och kommer ut igen, vi ligger med varandra, barn växer inuti kvinnan, och hon föder sedan ut det, vi lever och vi dör och ruttnar, vi föds på nytt. Kroppen är gränslös och oändlig, den buktar ut, sugs in, den har öppningar där saker kan tränga sig in och där saker kan ta sig ut. Rörelsen är ständig och föränderlig, och uppenbarligen väldigt rolig. En intressant skillnad mellan den medeltida humorn och vår nutida är att på den tiden var skrattet inte elakt. Man skrattade förvisso, men skrattet var muntert, glatt, fredligt och bejakande i stället för nedsättande och elakt, såsom det kan vara i våra dagar.
Ett annat perspektiv på kroppen är det individuella. Om vi tittar på en kropp uppifrån och ner, så har vi huvud, överkropp, underkropp. Huvudet sitter högst upp och är dessutom närmast himlen, alltså förknippas det med just himlen, intellekt, det abstrakta, andliga ideal och så vidare. Ju längre ned på kroppen vi kommer, desto närmare jorden kommer vi – och jorden symboliserar både död och pånyttfödelse. Kretsloppet är oändligt. Och det är här ett de beskrivande uttryck jag nämnde i min första text kommer in – upp och ner. Det groteska drar ned det andliga, abstrakta och ger det fysisk form på ett överdrivet och gränslöst sätt.
Av det jag har läst mig till hittills, upplever jag att det är skillnad på hur kroppen presenteras i målad konst, och i litteratur/teater/karneval. Jag kan ha fel, men än så länge är min uppfattning att de abstrakta idéerna bakom är mer utstuderade och avancerade än den teknik och uttryck som användes inom den målade konsten, samt hur man uppfattade den. Men å andra sidan är det groteska så oerhört brett och innehåller så väldigt mycket, att det är möjligt att det förgrenar sig på ett sätt jag inte har upptäckt ännu.
Den medeltida kroppen har många intressanta perspektiv – i nästa nummer kommer det att handla om något annat!
På återseende, kära Nordmark!
Med groteska hälsningar,
Kloka Sota
aka
Sonya Malinka Persson
