Hej Nordmark!

Som ett litet mellanspel, innan jag fortsätter att nörda in mig i Art Grotesque, vill jag tipsa om en jätterolig bok jag nyligen införskaffade mig. Särskilt vill jag rikta mig till er som ägnar er åt illuminering, eftersom jag tror att den här boken (eller liknande) kan vara värt att titta på om ni inte redan gjort det.

Bestiarium. En medeltida djurbok.

Jag köpte den här boken för att den innehåller bilder och förklaringar på hur man under medeltiden uppfattade djur, men också odjur (till exempel hybrider) och monster. När jag nu är så nördig på just AG, så tänkte jag att det kunde vara bra i syfte att kunna förstå vad det är jag tittar på, när jag faktiskt tittar på den medeltida grotesken. Särskilt eftersom djur används i så hög utsträckning, framför allt i medeltida böcker och manuskript.

Föga anade jag att jag skulle förvånas av att bestiarium som fenomen, faktiskt var rätt stort under medeltiden. Jag är glad att jag köpte den här boken, för jag har redan lärt mig nya saker – som till exempel att medeltidens bild av djur och natur inte var ett dugg naturvetenskaplig, utan att alla djur var en reflektion av drag hos människor – bra eller dåliga. Bestiarierna hade två syften; antingen producerades de för lärda män i kloster och kyrkor, så att de sedan skulle kunna föra vidare moraliserande berättelser med djur som exempel, eller som troféer hos kung-ligheter eller toppskiktet i adeln, som underhållning för gäster.

Apor sågs som människans spegelbild, och var ett av de mest avskydda djuren under medeltiden. Skälet till det var att apan representerade sexualiteten, och med tanke på hur djupt den kristna tron var befäst i både individer och samhället, kunde man naturligtvis inte acceptera något sådant.

Viktigt att komma ihåg är den medeltida världsbilden som är helt centrerad omkring religion. Bibeln är den absolut viktigaste boken, och det är utifrån den man tolkar sin omvärld. Djuren tillskrevs egenskaper som gjorde dem ”onda” eller ”goda”, och givetvis krånglades det till av att somliga av dem var onda eller goda beroende på situation.

Duvan, liksom så många andra djur i den medeltida världsbilden, hade många påstådda egenskaper. Just duvor sågs nästan uteslutande som goda, och särskilt den så kallade turturduvan ansågs vara ett föredöme för kvinnor i och med att den sades välja en enda partner för livet, och om denne dog levde duvan ut sitt eget liv i sorg.

Det är alldeles otroligt intressant att ta del av de moraliska lärdomar den medeltida människan ansåg sig få genom djurens värld.

Ett (kort!) exempel är hur fiskar (oavsett sort) ansågs som goda föredömen, då de inte förökade sig genom sex, utan genom vatten. Samtidigt ansåg man att fiskar hade helt fel förhållningssätt till den som var mindre och svagare – dessa åts upp, medan människans kristna tro såg till att man tog hand om just dessa grupper – kvinnor, barn, sjuka och äldre.

Ett annat exempel är hur antikens könstillhörighet i vattenlevande vidunder visar på en väldigt stark patriarkalisk världsbild. De antika havsvidundren är oftast kvinnliga, men havets gud, Poseidon, är en man. Den här könsideologin (som vi idag förhoppningsvis tycker är osmaklig) håller sig kvar under medeltiden, givetvis fast förankrad i bibeln.

Det vi kan läsa och lära oss från ett bestiarium, oavsett om vi väljer just den här boken eller någon annan, är sedeläror som var lika djupt indoktrinerade i den medeltida människan, som allt vi lärt oss av Astrid Lindgrens böcker, från Magnus, Brasse och Eva med elefanterna och myrorna (jag har glömt vilka som var fyra/fem), till hur vi ser på sex och samlevnad, äktenskap, jämställdhet, vad vi anser att vi kan lära oss från naturens värld (och det är mycket!) och allt annat som tillhör vår tids världsbild.

Så hur kan vi koppla det här till den medeltida grotesken?

Sirener var vattenlevande kreatur med en överkropp i form av en kvinna, och en underkropp som antingen fågel (i text) eller fisk (i bild). De lockade sjöfarare (män) med sin skönsång för att förgöra dem när de inte kunde motstå den vackra musiken. Detta vidunder var en starkt sexualiserad varelse i en tid med lika starkt sexuellt motstånd.
Enhörningen är ytterligare ett av de djur/odjur/monster som tillskrivs motsägelsefulla egenskaper. Dels hade man starkt kristna föreställningar om enhörningen, men den hade ju också en skrämmande sida i och med hornet.

Det groteska är ju under medeltiden framför allt det som försiggår i marginalerna i böcker och manuskript. Om vi tänker oss den medeltida uppfattningen om djur, träd, monster och så vidare, så känns det rimligt att anta att ett djur här eller där, säkerligen har drivit hem en poäng lite extra hos läsaren, flyttat uppmärksamheten till något stycke i texten som missats, eller gjort något till åtlöje – förmodligen på sätt som vi idag helt går miste om eftersom vi inte har samma världsbild som medeltidsmänniskan.

Även om illustrationerna i den här boken inte nödvändigtvis är groteska, så är innehållet ändå relevant för det groteska. Kanske framför allt som idé, på grund av de lärdomar man ansåg finnas i naturen och djurvärlden, och hur dessa kunde användas för att förvrida uppfattningen om sådant som annars var svårgripbart.

Är det så att man känner sig intresserad av den här boken som är skriven av Bo Eriksson, finns den att köpa på förmodligen de flesta bokhandlar. Jag handlar mina böcker på Adlibris, och boken finns här:
https://www.adlibris.com/se/bok/bestiarium-en-medeltida-djurbok-9789175043241

På återseende, kära Nordmark!
Med groteska hälsningar,
Kloka Sota
aka Sonya Malinka Persson