Sömnad
På medeltiden syddes kläder för hand. Inom SCA kan vi välja vart vi vill lägga vår ambitionsnivå och det är helt upp till dig själv om du syr dina kläder för hand, för maskin eller köper dem färdigsydda.
Det finns mycket annat än kläder man kan sy; t.ex. väskor och påsar att bära saker i, flaskpåsar för att dölja moderna flaskor vid banketter, skor i läder och skinn, flaggor och vimplar m.m. En del syr till och med sina egna paviljonger.
Nålbindning
Nålbindning är en mycket gammal teknik som fanns redan på stenåldern. Det är en metod att knyta samman ullgarn så att det blir väldigt slitstarkt och tåligt, varmt och skönt. Fördelen med t.ex. strumpor som är nålbundna är att om man får ett hål så remsar de inte upp sig som stickade strumpor gör. Nackdelen är att det tar längre tid och det är kanske därför stickning så småningom blev den vanligaste metoden att göra strumpor. På grund av tidsåtgången görs mest mindre plagg som mössor, vantar och strumpor, men det är fullt möjligt att nålbinda till exempel en tröja om man vill.
För nålbindningen så använder man en trubbig nål i trä, horn eller ben. Man har ett yllegarn runt sin tumme och med nålen så lyfter och vrider man maskor och varje stygn blir som en löst bunden knut. Det finns en mängd olika tekniker att nålbinda. Stygnen ger olika mönster och olika tjocklek. Om man sedan valkar plagget så blir det extra motståndskraftigt mot kyla och vind.
På https://www.se.neulakintaat.fi/ finns massor av bra information om nålbindning, och jättebra instruktionsvideor.
Brickvävning
Brickvävning är en teknik att tillverka band med olika mönster. Man använder brickor med hål i hörnen där varptrådarna träs in. Beroende på hur man sedan vrider brickorna framåt och bakåt skapas mönstret i väven. Det är varptrådarna som framträder och inslagstråden håller bara samman det hela och syns sällan.
Brickorna är ofta fyrkantiga och har ett hål i varje hörn, men det finns också brickor som är 3-5-6-kantiga.
Brickvävning är en väldigt gammal teknik. De äldsta publicerade fynden i Europa kommer från Italien och är från 800 f.Kr. I Osebergsgraven i Norge hittades en påbörjad brickväv.
Vävning med bandgrind
En annan metod att väva band är att använda en bandgrind. En bandgrind är en ram med spjälor med jämna mellanrum, där varje spjäla också har ett borrat hål i mitten. Varptrådarna träs mellan spjälorna och genom hålen. Vid vävningen kan man höja eller sänka bandgrinden och på så sätt skapa ett skäl där man trär igenom inslagsgarnet.
Slynga
Med hjälp av en slynggaffel kan man göra stadiga, elastiska snoddar av garn. Dessa kan man använda som snören till påsar och annat eller sy fast som en snygg kant på ett klädesplagg. Snoddarna blir fyrkantiga i formen.
Växtfärgning
Även på medeltiden ville man ha olika färger på sina textilier och då använde man vad naturen hade att ge för att kunna färga sina garner. Växter, svampar och lavar kan ge de mest varierande och starka färger så man behöver inte alls tänka gul/brun/grön som enda färgskala.
Ylle är ett enkelt garn att färga och tar lätt åt sig av färgen. Linne har svårare att ta emot färgen och bleknar lättare än yllet.
För att få färgen att fastna så använder man betmedel. Historiskt använde man bland annat mattlummer, men idag är alun det vanligaste betmedlet.
Rött kunde man färga med Krapp (Rubia tinctoria), blått med Vejde (Isatis tintoria), gult med Färgreseda (Reseda luteola). Och den finns en mängd olika varianter av växter för olika färger. Inte förrän på mitten av 1800-talet kom de ”moderna” syntetfärgerna.