I marsnumret av Silversparren skrev jag en artikel om synen på barn under medeltiden och som jag avslutade den artikeln så förändras synen på barnet i och med 1500-talet. Då det utlovades en fortsättning, så kommer den här!
Under medeltiden levde man nära varandra, i alla bemärkelser, barn som vuxna. Barn var en del av livet precis som de vuxna och barn var man så länge man inte kunde gå eller prata. Så fort den gränsen hade passerats så var man en del av samhället. De medeltida berättande genrebilderna försvinner och ersätts av porträtt. I dessa individualiseras Jesusbarnet på et helt nytt sätt och är nu istället mer allvarligt, ensamt och lite högtidligt. Under skiftet till 1500-tal så målas även porträtt utan religiös anknytning och rika familjer beställer porträtt på olika familjemedlemmar. Barn används ofta som symboler på makt snarare än personer av kött och blod. De avmålas stela, orörliga och nedtyngda av smyckade dräkter. Man bryr sig inte om barnets karaktär, ålder eller ens utseende. Det är furstligheten som är viktig. Barn som ska ärva förälderns post ska redan tidigt visas upp som kompentent för sitt kommande uppdrag.
I många porträtt kan man dock se att en del av medeltidens bild av barn fortfarande hänger kvar. De porträtteras i mångt och mycket lika dant som vuxna, den enda skillnaden är storleken. Det traditionsstyrda och statiskt hierarkiska medeltidssamhället där människan har väldigt små eller inga möjligheter till att ändra sin sociala situation luckras nu upp. Normen utvecklas från att vara traditionsstyrd till att bli styrd från individen. Föräldrarnas och uppfostrans roll blir mer intressant och man börjar se barnet som en individ med egna resurser och egenskaper som det gäller att utveckla om barnet ska kunna klättra på samhällsstegen nu när den sociala rörligheten blivit större. Människans värde fanns här och nu istället för bortom jordelivet så som man ansåg under medeltiden. Humanismen väcktes åter under renässansen och bildningsidealet blev åter på tapeten. Pedagogik ägnades stort intresse och hemmet fick en central roll och barnagan blev kraftigt kritiserad av framträdande tänkare som till exempel Erasmus av Rotterdam.
Men andra tänkare så som spanjoren Ludovicus Vives gick dock hårt åt kvinnors ömsinta attityd mot sina barn. Han menar som så att inget försvagar kroppar så mycket som njutningar. Man ska tvinga barnen till fruktan genom lätt aga och gråt så att kroppen och förståndet förbättras genom stränghet och måttlig föda.
Reformationsledaren Luther fick med sin maka 6 barn och var mycket lycklig över dem. Han ansåg att de var gåvor från Gud och deltog med förtjusning i familjefester och tog en aktiv del i barnens uppfostran och skötsel. Grannarna kunde även se honom hänga blöjor på tork!
Men enligt Luthers hustavla så hamnade barnen längst ner i hierarkin tillsammans med tjänare. Underkastelse var vägen för överlevnad i deras fall.
Barnadödligheten under 1500-talet var hög både i de högre stånden som i allmogen. Den var så hög att ett barns död endast i undantagsfall orsakade klagan eller större känsloutbrott, även om det även finns exempel på dessa i till exempel brev. ”Du hade en son, intelligent, livlig och frisk så din sorg vid hans död måste bli större. […] Du har förlorat honom och kommer aldrig att se honom mer i denna värld.” (sida 73). Dödligheten berodde på dålig hygien, bristande medicinska kunskaper och hårda livsvillkor. Något barn i de olika klasserna nog hade gemensamt var bristen på tid till lek. Allmogens barn arbetade och högreståndsbarnens tid upptogs av studier och fostran. Här fanns inte ”låt barn vara barn”.
//Gele Pechplumin
