Jag gick med i Nordmark av framför allt ett enda skäl – och det var att skaffa mig en plattform för att kunna skriva om ett av mina stora intressen; den groteska konsten.
Nordmark har gett mig just det, i form av Silversparren.
Jag har faktiskt inte läst hela bibeln, men begreppet ”evighet” tas ju upp, särskilt i fråga om Gud och hur länge han funnits och kommer att finnas. När jag var barn, var evighet ett svårgripbart ord, och på den tiden uppfattade jag det som en orimligt lång tid, men som ändå hade någon slags början och slut.
Jag har alldeles för många böcker för mitt eget bästa. Eller, så finns det nog de som tycker. Jag håller givetvis inte med, eftersom jag råkar gilla att ha fysiska böcker i mina bokhyllor. Sedan jag började skriva om den medeltida groteska konsten, har jag börjat samla på mig böcker som berör detta fenomen på lite olika vis. Därför tänkte jag ägna lite tid åt att tipsa om några böcker som av olika skäl är relevanta.
Rasism är ett fenomen som följt med genom hela historien. Redan under antiken hade man slavar. Det som skiljt sig åt under historiens gång är inställningen till de grupper rasismen vänder sig mot.
Dekadens – det är ett jättespännande ord, och även om det kanske är lätt att relatera det till 1800-talets gotiska berättelser, Oscar Wilde och dandyismen och så vidare, så är konceptet naturligtvis applicerbart på alla tidsepoker.
Nu när vi har konstaterat att det är både kul, trevligt och bra med bildanalyser, så är det dags att gå vidare. Den här gången är det dags för våra mest privata kroppsdelar
– snippor, snoppar och arslen!
Innan vi fortsätter med den medeltida kroppen tänkte jag ta en liten paus och fundera litegrand över det här med bildanalys. Varför ägnar man sig åt sådant? Vad får man ut av det? Hur gör man? Varför är det viktigt överhuvudtaget – en bild är väl en bild?
Vi vet att den medeltida människan uppfattade sig själv som en tudelad varelse – den ena delen bestod av kropp, den andra delen bestod av ande. Kroppen var den del som kunde lockas i fördärvet, vilket i sin tur bestod av frånvaro av återhållsamhet – vill säga; ingen självkontroll.
När vi tittar på den groteska konsten, oavsett om den är målad, skulpterad i trä eller sten, sjungen eller framför som någon form av skådespel, är kroppen väldigt viktig.
I förra numret av Silversparren skrev jag om kroppen som en av två motpoler; som en förkroppsligad andlig idé, eller som en oändlig livskraft som konsumerar, avlar, förvandlar och förruttnar, för att sedan dö och återfödas.
Jag tror att det jag tycker allra mest och bäst om med den medeltida grotesken är att det är så oerhört komplext och så väldigt djupt indoktrinerat i det medeltida samhället att det inte går att helt separera från någon annan del. Det är en fullständig motsats till det av religion och feodalsystemet hårt styrda samhället, och personligen får jag en bild i huvudet av en gummisnodd dessa motpoler emellan som hela tiden drar och strävar åt sitt håll, men ingen sida vinner.