Hej Nordmark!
Jag har faktiskt inte läst hela bibeln, men begreppet ”evighet” tas ju upp, särskilt i fråga om Gud och hur länge han funnits och kommer att finnas. När jag var barn, var evighet ett svårgripbart ord, och på den tiden uppfattade jag det som en orimligt lång tid, men som ändå hade någon slags början och slut.
När jag läste Augustinus ord om just tiden, fick ordet ”evighet” en helt ny innebörd för mig. En som jag faktiskt gillar, och på många sätt kan hålla med om. Han beskrev evighet som ett ständigt varande, ett ständigt nu.
Det här är något som jag upplever kan ses i den medeltida konsten. Vi har redan konstaterat att den religiösa, medeltida konsten visar upp enstaka händelser, moment, som bara är. Ingenting för händelsen framåt eller bakåt, utan det är ett ständigt nu. Ungefär som vi kan uppfatta och förstå fotografi, idag. Det är alltså ett väldigt abstrakt sätt att se och förstå, vilket inte är så underligt eftersom både religion och filosofi är just – abstrakt.
Intressanta är de motsättningar som uppstår mellan de religiöst abstrakta idéer som eftersträvas i det vardagliga livet, och det groteska som hela samhället tar del av genom framför allt folkfesterna, men också genom konst och litteratur.

Porträtt av Antonello da Messina, cirka 1472.
Till skillnad från den andliga tanken om det eviga, stillastående varat, så är ju det groteska ständigt i rörelse, ständigt under förändring. Groteskeriet kräver en ständig närvaro i kroppen, vilket skiljer sig rejält från religionens sökande efter ett andligt, upphöjt tillstånd där kroppen är något som kan och bör ses som en källa till synd.

Jämför det med det groteska, som verkar behandla tid som ett kretslopp, en cirkel, en våg, en ständig rörelse. Det är förvisso en ständig rörelse, men den återkommer och upprepar samma händelseförlopp om och om igen. Det groteska i framför allt folkfesten handlar ju om våra kroppar, och där har vi ju en levnadsprocess som börjar när ägg och spermie möts, för att sluta i döden. Däremellan har vi alla möjliga kroppsliga funktioner som även de har en början och ett slut som möts och börjar om – ätande, matsmältning, avföring, sexuella akter, barnafödande, och så vidare.

Och i den målade konsten är det ju framställningen av kroppar som är intressant, även om det kanske inte går att relatera till tid på riktigt samma sätt som det som hände under folkfesterna.
Som ni märker, är det groteska under medeltiden så oerhört mycket mer komplext än man kan tro vid en första anblick. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen – jag upphör inte att fascineras över tankarna och idéerna bakom groteskeriet. Det är verkligen otroligt intressant, och jag uppskattar verkligen hur det kräver att jag tar reda på mer och mer för att förstå – dels det jag ser, dels varför det jag ser (eller läser) är på ett visst sätt.
Sedan tycker ju jag personligen att tid är ett intressant koncept. Jag har en hel del åsikter om det, som faktiskt påminner en del om både Augustinus, men också det groteska såtillvida att jag tror mer på en cirkulär, ständig rörelse och förändring, än tiden som linjär med tydlig början och slut.
På återseende, kära Nordmark!
Med groteska hälsningar,
Kloka Sota
aka
Sonya Malinka Persson

0 kommentarer