Hej Nordmark!
När vi tittar på den groteska konsten, oavsett om den är målad, skulpterad i trä eller sten, sjungen eller framför som någon form av skådespel, är kroppen väldigt viktig.
I förra numret av Silversparren skrev jag om kroppen som en av två motpoler; som en förkroppsligad andlig idé, eller som en oändlig livskraft som konsumerar, avlar, förvandlar och förruttnar, för att sedan dö och återfödas.
För att få en större förståelse för vad medeltidens människor tyckte var groteskt, behöver vi förstå vad som ansågs normalt. Jag har tidigare berört detta i relation till vad som uppfattas som vackert, men idag ska vi börja gå in lite mer i detalj på kroppsdelar
– och jag ska börja med Huvudet!
Den italienske läkaren Mondini dei Liuzzi (1400-tal) har skrivit en passage som ser ut såhär:
”Man, we note, is of upright stature… for the human body is wrought by the same matter which is ethereal and airy, and is the lightest among all the animals. Thus it ever strives upwards… he has a most perfect form which shares with the angels and the intelligences that rule the Universe. Thus all his senses of right are in the upper part of his body… He is upright so that he may understand.”
Det finns två saker vi kan ta med oss från denna passage. Människokroppen strävar uppåt, och står dessutom upprätt med huvudet högst upp, alltså har vi förmågan att överse hela djurriket och naturen. Människan har också fått samma form som den gudomliga kraft som skapat universum. Alltså torde det vara uppenbart att vi är den moraliska och andliga eliten.
Ett exempel på hur en blemmyae visualiserades, med huvudet i överkroppen snarare än på axlaroch nacke.
Soldater möter på huvudlösa monster.
Det finns många saker som är viktiga med huvudet, men den allra viktigaste torde rimligtvis vara vår hjärna. På medeltiden trodde man att hjärnan var det organ som ansvarade för det mänskliga intellektet samt våra rörelser. Handlingar såsom tanke, rörelse och minne ansågs styras av själen. Intelligens trodde man berodde på hur snabbt hjärnans vätskelika idéer färdades genom cellerna. Intellektuella svårigheter, däremot, sågs i kontext av ålder, kön och konstitution. Normalitet består av det vi ser omkring oss. Onormalt och groteskt blir det vi inte känner till, det vi inte är vana att se i vår vardag. Det medeltida huvudet måste alltså ha värderats utifrån hur de flestas huvuden såg ut, och hur de porträtterades i konsten enligt den gudomliga skönhetens ideal och regler.
Det groteska uppstår alltså i det som skiljer sig från normen. I den groteska konsten finns det
goda exempel på detta. Inte nog med att vi har hybriderna, där delar av kroppen bytts ut mot ett
djur eller möjligtvis en växt. Vi har också människoformade monster, där huvudet inte sitter på
axlarna, utan är inbäddat i bröstkorgen. Ögon, näsa och mun sticker ut, och öronen sitter precis
vid armhålorna. Detta, gott folk, är vad som kallas en blemmyae. Det finns andra exempel, som
till exempel panatii, vilket är ytterligare ett människomonster med öron så stora att de kunde
användas som en mantel. En hybrid är cynocephali med människokropp och skällande hundhuvud.
Dessa är också goda exempel på den medeltida rasismen, som är något jag kommer att skriva om senare (när jag tagit mig råd att investera i litteratur, och dessutom läst den – på sikt, alltså).
Så varför är det viktigt att känna till allt det här?
Alla vi som är medlemmar i Nordmark och alla lokalförening-ar, har olika intresseområden. En
del syr tidsenliga kläder med tidsenliga metoder. Andra bygger rustningar och slåss enligt medeltida modell. Ytterligare andra satsar på att skapa tidsenligt boende under event.
Om vi lägger ner så mycket tid på allt det andra, är det rimligt att tänka att den som intresserar
sig för den medeltida konsten också intresserar sig för vad som ligger bakom det ur vårt
perspektiv, smått naiva, groteska uttrycket. Särskilt om vi själva vill återskapa medeltida konst på ett tidsenligt sätt. Tänk att med hjälp av den groteska konstens symbolik kunna göra poänger om en person som får en utmärkelse, eller ett groteskt konstverk som gåva till ett sittande regentpar.
Hur kul är inte det?
Mina texter är korta och väldigt ytliga. Det finns dock mycket litteratur att gräva ner sig i, om
man är intresserad. Det kan vara svårt att hitta specifik litteratur, och jag har upptäckt att det
behövs en hel del kunskap runtomkring för att det groteska ska vara begripligt, och inte bara
små, gulliga krumelurer i marginalerna på ett manuskript eller i en bok.
I nästa nummer av Silversparren kommer det mer om den medeltida kroppen!
På återseende, kära Nordmark!
Med groteska hälsningar,
Kloka Sota
aka
Sonya Malinka Persson
