Kära Nordmark
Det är nu jag skriver min första krönika som drots, lite nervös men full av glädje. Jag heter i föreningen Una Björndóttir och Ulrica Hermansson mundant. Sedan början av 2000-talet har jag till och från varit delaktig i föreningen, tagit paus och kommit tillbaka för det är här mitt hjärta bor.
Jag började i Ulvberget när jag gick i gymnasiet och hängde på veckomötena ett par år innan jag vågade åka på mitt första event, Torsten, där jag både blev krävd på id-handling för att få dricka vin och blev störtförälskad i människorna omkring mig; en nördig osäker och ganska ensam liten jag hade hittat ”hem”.
Åren har gått och jag har flyttat runt i fagra Nordmark och hunnit vara medlem i Frostheim, Aros och nu Gyllengran fast än jag bor nu mellan berg och älv i det som en gång var Midre.
De senaste åren har varit präglade av pandemi för oss alla, vi alla hoppades så i början av hösten att nu äntligen skulle vi få ses, pandemin skulle försvinna men här är vi nu i början av det nya året och än en gång ställs event in, digitala alternativ ersätter vissa men visst längtar man efter hur det en gång var. Drömmen om drömmen brinner fortfarande starkt hos många. Denna pandemi har påverkat oss alla på olika sätt, vissa fick mer tid till hantverk andra mindre, vissa blev mer inspirerade och vissa har tappat all lust och ork. Vissa älskar de digitala lösningarna, andra vill inte titta på en skärm mer efter arbetsdagens slut. Och det är okej. Vid skrivande stund så har längtan åter väckts stark hos mig då nyheten om att Dubbelkriget kommer att bli av och även om våra sociala vanor är förändrade så längtar jag så efter er alla. Genom pandemin har vår förening visat på vår anpassningsbarhet, och många ser möjligheten inför framtiden med digitala inslag för att kunna inkludera fler. Vi kanske aldrig kan bli som vi varit men tänk på att för att en förening ska kunna växa och frodas så behöver det utvecklas.
För drömmen, för Nordmark.
Eder Drots
Una
