Kaninkungen, Riddarcyklar och 125-procentiga skador

År 1275 stod ett stort slag vid den lilla byn Hova i Västergötland. Det var bröderna Magnus och Erik som besegrade sin bror Valdemar med stöd av danskt rytteri. Efter det hände det inte så väldigt mycket i Hova på många hundra år, bortsett från skivlegenden och ABBA-profilen Stikkan Andersson. Inte förrän i slutet av 1980-talet, då man i Gullspångs kommun började tala om att ha någon festival i byn för att dra turister. Det gamla slaget kom på tapeten och 1990 hölls den första Riddarveckan i lilla Hova, en ganska liten affär, men driven av energisk lokalbefolkning. En av de största anledningarna till att det blev en Riddarvecka var att Per Nilsson, ledare för tornerspelsgruppen UltimaThule, just hade flyttat till byn. Detta var man inte sena att dra nytta av, och UltimaThule körde tornerspelsuppvisningarna under de första åren.

I Skövde satt Ulvberget och funderade på vad vi skulle kunna göra för att vara med i spektaklet på något hörn. Det sägs att när man nyss har gått med i en förening ska man inte börja med att hålla i större evenemang, men plötsligt satt vi där, fyra ganska nya sca:iter, och var autokrater för den allra första Riddarveckans SCA-evenemang. Det var Helena Arnadotter Kula, Isabella Hansdotter Sprockhöfvel, Torbjörn Davidsson Stålklinga och undertecknad, med benäget bistånd från släkt och vänner. Det blev ett alldeles lysande stort litet evenemang, som satte tonen för de följande åren. Då andra evenemang ägnades åt det tidsenliga, bestämda fester, speciella torneringar, hov och formalia, ägnades Hova Riddarvecka åt allt det andra; umgänge, sömnad, brädspel, partaj – avbrutet av dagliga uppvisningar i dräkt, dans och fighting. Hova blev evenemanget dit man inte åkte för att vara medeltida, utan för att ha semester och lära känna folk. Många är de jag aldrig hade lärt känna så väl om vi inte hade tillbringat dagar tillsammans i en skola, i en by där det inte fanns mycket annat att göra än att umgås med varandra.

Ute på äventyr under årets Riddarvecka.

Första året hade Per Nilsson skänkt ett svärd till vinnaren i vår tornering, och de fem kämpar som var där slogs för kung och fosterland; dels för svärdet, men också för att ge publiken god underhållning. Och även om publiken inte krävde blod, så var det just det den fick! Kämparna var fem stycken. Lill-Erik fick en framtand utslagen, Harald en kindtand, Kasimir slog sönder knogarna, Comar spräckte läppen när han for i backen, och Ceowulf blev blåslagen i största allmänhet. Som om inte det vore nog skulle närvarande damer slåss med blöta tubsockor och grytlock. Jag har fortfarande ett ärr på höger armbåge. Trots dessa 125-procentiga skador på kämparna avgick Harald i slutändan med segern och tog hem svärdet.

Under åren dansades det, det paraderades, det visades fighting och såldes prylar och vi fick en del uppmärksamhet i byn och i media, vilket resulterade i ett antal nya medlemmar. Oftast hade vi vårt tillhåll i Hova Skola, men ett eller två år höll vi till i Hantverkshuset, den lokala bygdegården. Ett par år var det Nordmarks ting, och jag höll mitt första alldeles egna hov som drottning av Drachenwald på Hova -93.

Hova var aldrig ett evenemang som gjorde sig känt för sin tidsenlighet. Det är svårt i en by, som förvisso en gång i tiden var skådeplatsen för ett historiskt slag, men där i stort sett all bebyggelse är från 1960-talet. Hur skapar man medeltidsstämning på en sådan plats? Man sätter prefixet riddar- på allt möjligt; Riddarvecka, riddarland, riddarspel, man kan luta sin riddarcykel mot riddarplanket och köpa en riddarburgare i riddarkiosken. Ni förstår.

I skolan hölls turneringar i brädspelet Neobunnies, där segraren korades till Kaninkung. En kväll under veckan hade vi ”Äventyr i Natten”, eller nattsmyg som vi brukar kalla det i 4H; tipspromenad nattetid längs en bana snitslad med reflexer, med spännande stationer under vägen. Det var vid ett sådant tillfälle en mycket liten bil flyttades från vägen med mannakraft, och vi lärde oss att sjöjungfrur utan gummibåt inte heller har fiskstjärt, samt att skogen är farlig om natten, speciellt om man inte har någon ficklampa. Ett år utsågs Herr Hosa, vinnaren blev Herr Frithiof. Ett annat år hölls som en tribut till gamla evenemanget Silly Weapon en löjlig tornering, där kämparna inte bara fick slåss mot varandra och sig själva, utan även fick tävla i enlevering, datten och kurragömma. Aodhan somnade i en buske.

Så småningom rann engagemanget och intresset ut i sanden. Det blev svårare och svårare att hitta autokrater till evenemanget, och sista året det var någon officiell medverkan av SCA på Riddarveckan så var det i form av ett tältläger utanför byn. Åtta Riddarveckor hann det ändå bli med föreningen i Hova, åtta roliga och trevliga evenemang där man hann lära känna folk, där man fick vara lite galen och där allt var lite mer avslappnat än vanligt. Riddarveckan återkommer fortfarande varje år och drar turister som inget annat evenemang i trakten. Riddarparken mitt i byn fylls då med försäljare och medlemmar i andra föreningar, vikingar och lajvare, vilka gör en god stämning och fin bakgrund till den fortfarande väldigt moderna orten. Stadsvakten går fortfarande på parad tillsammans med det aktuella tornerspelsgänget, det är dräktvisningar, föreläsningar och konserter. På Ladulås Lada serveras det fortfarande Galne Galtens grillade kotlett, kålsoppa och kikärtssallad till hungriga gäster. När jag årligen tar en snabb sväng runt i byn och hälsar på lokalbefolkning som fortfarande känner igen mig, trots att det var så länge sedan vi var med ”på riktigt”, tycker jag att det vore roligt om det återigen kunde bli ett evenemang av det hela. Vi skulle behöva visa upp oss mer, är någon sugen på att ta upp stafettpinnen?

Ulvbergare på vift.

Slutligen – ett tack till alla er som var autokrater för det där organiserade vansinnet. Till Disa som var ohotad härskarinna i köket. Till alla er som medverkade på alla möjliga sätt för att sätta lilla Hova på SCA:s världskarta. Alla er som kom dit och fördrev en sommarvecka på det glada 90-talet. Tack till Hovaborna som fortfarande håller i ett bra evenemang. Tack Torsten och tack Kaninkungen!

/Vanna