Härifrån och bort, med några omvägar, och tillbaka igen.
För er som inte känner mig, jag är ett helgon. Mer exakt så är jag en ikon, en bild i trä och målarfärg. Jag och Gotvik hör ihop, sedan lång tid tillbaka.
Om ni vill höra hela min historia, om hur de sköt pilar mot mig, och de föll platt på marken, och hur jag fick huvudet avskuret av en arg bonde med en sillakniv. Och då jag lät det regna sill över hela området. Om ni vill höra den historien, kom då till nästa St:Egon i Gotvik.
För det är inte den historien jag tänker berätta nu.
Egon drar på äventyr
Detta är historien om hur jag blev uttråkad, och gav mig av på en vandring runt delar av Drachenwald .Så efter sista festen för att fira mig, så stod jag ensam kvar i festhallen och spred min glädje. Tidigt på morgonen hörde jag några av de deltagare som varit med på festligheterna, att de var på väg hem.
De hade en lång resa framför sig. De skulle hela vägen upp till norra Nordmark. Så jag såg min möjlighet, (jag hade aldrig sett norra Nordmark), jag smög ner och gömde mig i deras packning. Det var mörkt, mjukt och ombonat. De tog flera pauser, för att man måste under en lång resa, och så fick jag se några runstenar.
Levelling up, at the Realm of Krake
Efter flera timmars färd, så stannade de igen. Jag passade på att sträcka på mig och upp-täckte att jag hamnat på precis rätt plats, the Realm of Krake, kanske det bästa stället att vara på om man vill träna rustad strid. Jag har i min tidigare historia haft ett suboptimalt sammanträffande med en sillakniv… detta ska åtgärdas.
Så jag klev av min transport för att gå i Jarl Krakes skola. Mina väldigt ovetande färdkamrater åker vidare, men jag är säker på att vi kommer att ses igen. Krake är också på en resa för att förbättra sig, precis som jag, så vi kom väldigt bra överens.
Träningen gick bra, ve den argvigg som kommer emot mig med en sil-lakniv nästa gång.
Norrut, men ännu söder om isjättarnas land
Men våra vägar måste skiljas för ett tag. Min resa forts-ätter upp igenom Nordmark. Många märkliga ting fick jag se, men märkligaste måste nog vara varelsen som såg ut som en hare, fast inte en vanlig hare, den hade fjädrar och vingar som en tjäder, och den var så stor. Så fantastiskt stor. Mycket större än en älg, och ändå hade nästan ingen sett den.
De som sett den kallar den för en skvader.
Den jag fick se gömde sig. Folket i dessa trakter var nämligen skickliga med båge och pil, (väldigt mycket bättre än diverse arga fiskare jag mött tidigare). Så vi gömde oss båda, medan jägarna plockade ner duvor från himmelen.
Senare samma kväll såg vi dem läsa brev och festa på nygrillade duvor, och dricka hemma-gjorda drycker. Jag kastade en dimma över min nya vän Helge (skvadern) så att jägarna aldrig skulle kunna träffa henne med sina pilar.
Mot mörkret och kylan
Sedan fortsatte jag min resa norrut, landet blev vildare och längre mellan bosättningar, samtidigt så var folket vänliga och gästfriheten var ett signum för dem.
Hittade en bosättning längst i norr, med fler bågskyttar än man kan tänka sig, och jag som tyckte att de som jagade duvor var duktiga och pricksäkra. I jämförelse med dessa så är de blott barn. De verkar älska sin ö, sina bågar, och de brygger spännande drycker av rökt rabarber och honung. Kan rekommendera den.
Ändrade planer
Här fick jag också höra ryktet om ett annat helgon, vid namn Sven. Så jag vände söderut igen i jakt efter min like. Jag hittade tecken på att han var i området och jag trodde att jag var nära, när något drog mig mot Aarnimetsä.
Där skulle de ha en stor turnering, och min käre vän Krake skulle vara med, så jag reste i raskt takt mot Holmgård för att hitta en båt som skulle kunna ta mig dit. Gjorde ett kort stopp i norra Aros för att testa swinging, det var kul.
Vi åker båt
Väl framme i Holmgård hittade jag en transport som lyste av ett inneboende glöd, så jag smet ombord, och resten av resan med Gilliam gick otroligt bra, jag tror inte att han lade märke till mig alls.
Flera helgon på köpet
På vägen kände jag att lite extra kraft kan vara bra att ha. Så ett stopp vid ett annat helgon, och lägga mig tätt tätt emot, så att hans kraft går över även i mig. (För det är precis så man skapar en tredje parts relik.)
Ett viktigt möte
Jag hade även en viktigt möte, detaljer av vilken jag har inte frihet att avslöja
Kronturneringen
Väl på plats så hade de flera små stugor, där jag nu fick träffa både Krake och Beatrix.
Ja, Krake hade ju lärt mig allt jag kan inom rustad strid, så jag återbetalade honom med att heja jätte jätte jätte mycket på honom och Beatrix.
Så de vann turneringen och kommer så småningom att bli Drachenwalds nästa kungapar.
De höll en stor fest för att fira detta senare på kvällen. Där fick jag även träffa Vanna,
jag har känt henne väldigt länge, och hon var så överraskad över att träffa mig här.
Men då var festen var slut.
En fest följer en annan
Fester är riktigt roliga, så det var dags att letar efter en ny. Av en händelse hade jag under eventet fått höra att Reengarda skulle fira trettio år som förening.
Och de tänkte fira det med lekar och spel.
Det lät precis som en fest jag ville vara med på. Så efter ett kort samtal om vilka som ska dit, så hörde jag att Eino, Keldors nya lärling, skulle dit, så jag liftade med honom.
Upptankad och starkare än någonsin så åker jag vidare. Det tog oss en vecka att komma fram. Men det var det värt. Både Kungen och Drottningen var där, lokalen var smyckad med så mycket tyg.
Hela salen var täckt av röd sammet, baner, vapensköldar, vimplar, det fanns nästan ingen plats kvar för fler utsmyckningar. Och där fick jag tillslut träffa Sven. Vi fick en mycket passande upphöjd plats att vara på, där vi kunde sprida än mer glans över tillställningen.
De berättade om David, den första SCA riddaren någonsin, och om när Drachenwald hade Gwen, en furstinna “by right of arms”, med sin “prince of love and beauty”. Historien var lång och invecklad.
De lekte även läskiga lekar. De sköt pilar på varandra (och de träffade), de byggde katapulter. Man skulle kunna tro att de förberedde sig för krig…. Och mycket riktigt, jag fick höra om att det inte bara skulle bli ett krig, utan två.
Och så blev det picknick
Jag skyndade mig ut och gömde mig i en av transporterna. Där jag nu kunde njuta av Torunn’s sällskap ner mot Uma.
Vi avbröt vår resa där för en picknick i det gröna (för att fira att våren kommit, sa de, jag har vissa tvivel, i våren behöver man inte pälshuvor).
Dags att segla söderut
Där hittade jag också ett lämpligt skepp att segla vidare söderut. Men min resa söderut gick si så där. Båten var inte lätt att segla, även om jag har mina nya förstärkta magiska krafter.
Tills jag inser att det är bättre att lifta
Tillslut inser jag att det är dags att överge båten och börja använda tummen.
Det fungerade. Kom ner sent på dagen då man firar med handdukar och bär syrenkvistar i hattarna.
De håller på med att förbereda sig för en turnering igen, men jag känner mig så trött.
Jag hittar en helt perfekt sovsäck, varm, vacker och mysig, och den har mitt kära Gotviks vapen på sig. Jag vaknar upp av att jag hålls uppe inför fursteparet, tydligen så har den helt underbara och fantastiska Kareina gjort den till min ära.
Jag kände mig väldigt rörd av omtanken.
Sen lägger de mig i min barons knä. Vi, jag och baronen hejade på vårt bidrag i furstetorneringen. Och givetvis så vann hennes förkämpe.
Resten av veckan så såg jag till att Gotvik vann slaget om G, och att hålsidan vann. Spred min glans över läget.
Och med hjälp av majgreveparet så var det sol när vi bröt lägret, (ni behöver inte tacka), men ge gärna majgreveparet lite kakor.
Den perfekta viloplatsen
Det var allt för denna gång.
Må vi alla ses i drömmen.
vid pennan Egon, helgon extraordinär
