Boar Hunt

I den mörka oktobernatten kom ett rop på hjälp från skogarna i Brittebo där 60 vilda bestar hade tagit hela skogen i besittning. Vem kunde befria de stackars Juneborgarna? Småfolk i skogen viskade i dimmorna om att de förtrollade bestarna mycket väl kan ha färdats hela vägen från Gyllengran. Vad som hade fått dem att lämna sina hemtrakter och komma ända hit ner var något av ett mysterium…? Kan de ha känt av furstens (hem)längtan till mer sydliga breddgrader eller är det någon annan makt som vill testa Nordmarks bågskytteförsvar?

Juneborg vände sig till den visaste och klokaste i landet för endast hon skulle veta vad som behövdes göras, Nordmarks bågskyttekapten Hirka den Högljudda. Med sin starka röst och snabba brevduvor sammankallande hon sina skickligaste bågskyttar från Örehus, Gotvik, Styringheim, Ulvberget, Holmrike och Gyllengran som skyndsamt färdades över land och vatten för att bistå Juneborgs få men tappra bågskyttar. Även Nordmarks furste Valdemar och Gotviks baronessan Margareta Arvidsdotter infann sig för att bistå sin ädla bågskyttekapten.

Under fredagskvällen anlände inte mindre än 55 bågskyttar varav 12 av dessa var bågskyttemarshals från hela Nordmarks rike. Men när solen väl gick upp lördagen den 14 oktober visade sig att några tyvärr blivit sjuka och en och annan var för bakfull för att delta. Men 45 tappra bågskyttar fördelat på 11 patruller gav sig iväg ut i skogen för att med livet som insats rädda sina fränder i Juneborg såväl som att mäta vem som var Nordmarks skickligaste bågskytt.

Men uppgiften visade sig vara stor och svår. Flera bågskyttar tappade totalt koncentrationen på skyttet då det uppdagades att i denna vackra mossbeklädda tallskog fanns det mängder av förtrollat goda svampar. Skulle man skjuta eller plocka svamp? Valet var inte självklart för alla. Men de bågskyttar som orkade att stå emot frestelsen och därmed lyckades att ta sig tillbaka till Brittebo efter några timmars jakt belönades med en mycket god jaktlunch allt medan fursten Valdemar gav ut diverse utmärkelser för att ingjuta mer mod i sina undersåtar.

Detta verkar ha fungerat för efter hovet begav sig alla 45 bågskyttar återigen ut i skogen. De kämpade på medan mörkret sänkte sig allt mer över Brittebo, och allt fler skyttar började att rapportera om att pilar oförklarligt försvunnit och beskyllde småfolket i skogen för att ha gömt deras pilar. Andra berättade att deras pilar knäcktes utan att ha orsakat en enda skråma på djuret. Olof Vinter berättade om en pil som studsade i djuret men pilen vände 90 grader in i ett träd, studsade sedan vidare till ett annat träd och sedan till ett annat träd… ja, något märkligt var det med både skogen och djuren. Andra skyttar berättade om att de hade träffat kottar, myrstackar och att pilen hade flugit iväg i en överraskande riktning och landat långt bort från målet.

Men Nordmarks bågskyttar är sega, uthålliga och ytterst modiga (det vet alla). I ur och skur kämpade de sida vid sida under eftermiddagen och återvände inte förrän långt senare (med betydligt färre pilar) när alla bestar äntligen var besegrade. Det visade sig att Baronessan Margareta som vanligtvis hugger med svärd var en naturbegåvning i bågskytte och dräpte bland annat en drake, men så hade hon också en mycket duktig lärare (Hirka).

Nu återstod endast ett dilemma. Vad skulle göras med alla dessa djur? Att äta dem vågade sig ingen på att göra för om de nu var besatta eller förtrollade fanns en stor risk att de skulle återuppstå igen när förtrollningen var bruten. Men då trädde det fram en ytterst ädel och modig bågskytt från Gyllengran, Själe Nolastejjare  och förkunnade att han med alla sina år av livserfarenhet var den enda som kunde bemästra dessa djur om de nu skulle vakna igen. Då han färdats genom landet i sin extra stora vagn hade han dessutom plats över och han åtog sig därmed det nobla uppdraget att ta hand om alla djuren. Endast de tappraste bågskyttarna tordes att hjälpa honom lasta in djuren och när mörkret väl fall var uppdraget slutfört.

Nu kunde Juneborg äntligen pusta ut, faran var avfärd och nu kunde alla äntligen få njuta av iskalla bad, varm bastu och en och annan öl. Långt senare på kvällen serverade Juneborgarna en oerhört god middag, allt medan bågskyttarna skröt för varann om vem som varit den skickligaste bågskytten denna dag.

– Jag är den modigaste för jag dräpte alla de argsinta björnar! Sade OrmR
– Men jag lade ner alla klövdjur innan de stack hornet i sidan på mig! Sade Thomas Gråskägg stolt!
– Det var väl ingenting, sade Pedher.  Såg ni inte hur skickligt och snabbt jag sköt alla fåglarna med bara en enda pil!
– Det gjorde du väl då ändå inte? Sade OrmR och Thomas i mun på varandra.

Men innan de nu kunde reda ut huruvida detta var sant tog Hirka den Högljudda, Nordmarks bågskyttekapten till orda och tackade alla bågskyttar som kommit Juneborg till undsättning och förkunnade att sådan skicklighet måste belönas.

Hon började med att först tacka Själe för sitt oerhörda mod och osjälviskhet att våga ta hand om alla djuren och återföra dem till Gyllengran där de tydligen hörde hemma. Som ett tecken på hans modighet sjöng Örehus en specialskriven sång på latin för att fira denna mans 60 år av visdom. Hirka överräckte dessutom en gyllene bjällra och sade att om han någon gång skulle behöva hjälp kan han med denna gyllene bjällra sammankallande Nordmarks bågskyttar som härmed lovar att vara behjälpliga och komma till hans undsättning i vad det än må vara. Örehus tackade också Hans Axel ödmjukt för att Själe hade givet de andra bågskyttarna en ärlig chans att erövra titeln som Brittebos beskyddare, och överräckte därefter en jaktbana i miniformat som motsvarade hans skjutskicklighet nu när han tyvärr inte kunde vara med och skjuta denna gång utan fick istället med sin visdom guida sin patrull runt i Brittebos lömska skogar.

Därefter var det dags att kora och fira jaktens skickligaste skyttar som skulle få ta emot det oerhört fina förstapriset vildsvinsväskan. Det var Oddvar Olfuss som hade lagt ner många mångar timmars arbete med oerhörd passion och skicklighet snidat en väska med vildsvinshantag, och på lädret hade han tryckt en mycket vackert och ståtligt vildsvin som han själv hade ritat, bränt och sedan tryckt i lädret. Hans skicklighet blev så omtalad att han togs in på en lärlingsutbildning lång uppe i Norr för att kunna bli mästare i träslöjd. Vi önskar honom all lycka till!

Alla kan ju inte vinna första pris så därför fanns det tre olika specialpris för vuxna, barn och ungdom. Till den som hade dräpt flest björnar och farliga rovdjur tilldelades utmärkelsen Björndräparen som mottogs av OrmR, Ebba och Anna. För den som satt flest pilar i klövdjuren tilldelades utmärkelsen hornet i sidan som mottogs av Thomas, Sixten och Amanda. Utmärkelsen Kalkonpriset tilldelas den som dödat flest flygfän på det mest ärofyllda sätt och det var Pedher, Darwin och Elisabeth.

Många priser skulle delas ut och någonstans längst vägen tappade vår furste Valdemar tålamodet och undrade om Hirka möjligtvis inte kunde påskynda det hela så att man kunde komma till festligheterna. Men som ni redan vet så rår man inte på henne så lätt, inte ens fursten. Men till slut var alla bågskyttar små som stora, nybörjare som erfar-na belönade för sin insats i Brittebos skogar och därmed kunde festligheterna äntligen fortsätta. Firandet fortsatte hela natten och när dagen åter grydde började alla så sakteliga sin färd hemåt igen. Men innan de skildes åt var de rörande överens om att nu är tiden inne att visa hur många skickliga och tappra bågskyttar det finns som står på Nordmarks första försvarslinje och räds inga annalkande faror vad det än må vara!

Nedskrivet och dokumenterat helt sanningsenligt av Hirka den Högljudda,
Nordmarks bågskytte- och kastvapenkapten från Örehus.