Hej Nordmark!
I förra numret av Silversparren introducerade jag begreppet Art Grotesque – det groteska i (den medeltida) konsten. I den introduktionen skrev jag att en av de största poängerna med det groteska är att utmana det vi anser vara normalt, vilket görs genom att spela på våra rädslor, eller det vi skrattar åt. Normer är något som uppstår i en grupp där det finns gemensamma nämnare. Normer är något alla kan relatera till, något som alla förstår sig på. Detta gäller allt från utseende till socialt agerande till barnuppfostran till krigsföring till hur man formar en kö vid bankomaten, till hur man gör si eller så, i all oändlighet. Så är det nu, och så var det förstås på medeltiden också, om än på helt andra sätt än vi är vana vid idag.
Eftersom mitt intresse handlar just om konst, det vill säga – representationer av sådant vi kan se, förstå och tolka utifrån vår världsbild, vår kunskap, politiska och religiösa övertygelse, vilka gemensamma överenskommelser som finns i samhället där vi lever, så ska jag försöka reda ut litegrand om åtminstone ett perspektiv på den medeltida normen och hur den groteska konsten bryter mot denna.
Det var de stora tänkarna som formade den medeltida synen på skönhet. Man ansåg att skönheten var gudomlig och projicerades överallt av universum självt. En ganska avancerad tanke, även nu. Med det i bakhuvudet är det lätt att föreställa sig att skönheten är en andlig upplevelse lika mycket som en visuell upplevelse av ett fysiskt ting. Lägger man till det faktum att stora delar av den medeltida konsten hade ett religiöst innehåll, får man åtminstone någon slags idé om vad som uppfattades som vackert.
Hur ställer sig då den groteska konsten i förhållande till den gudomliga skönheten?
Min tanke är att medan den gudomliga skönheten representerar just det andliga, så är den groteska kons-ten mer benägen att peka på den fysiska verklighet vi lever i. Jag vill poängtera att detta gäller just den medeltida grotesken – flera hundra år senare ser delar av det groteska väldigt annorlunda ut. Men under medeltiden upplever jag att det groteska syftar till att i relativt hög utsträckning både förskräcka och underhålla på ett väldigt kroppsligt och verklighetsnära plan.
Jag tänker mig att det kan ha varit så, med tanke på hur olika livet måste ha tett sig beroende på vilken samhällsklass man tillhörde. Kyrkans män och kvinnor hade jämförelsevis stora möjligheter att ägna mycket tid åt andliga och abstrakta tankar, medan kungligheter och adel förvisso säkert kunde läsa, men hade annat att ägna sig åt. Under tiden var bönderna slavar under inte bara sina överherrar, utan också naturens nycker. I ett sådant läge har man kanske inte tid att grubbla över de finare nyanserna i sin tro eller varifrån skönhet som begrepp kommer. Då kan det vara både lättare och mer underhållande att förfasas över eller skratta åt den groteska bildvärlden som fanns tillgänglig.
Det är väldigt intressant att titta på medeltida konst. Den skiljer sig enormt åt i uttryck och stil, beroende på vart och när under medeltiden den är producerad. Allt hänger ju ihop, och den medeltida groteska konsten är fortfarande starkt påverkad av Egyptens och antikens förebilder. Hybridisering är till exempel ett ständigt återkommande tema, där man skapar nidbilder på varelser bestående av delar från både människa och djur. Det finns också exempel på satiriska porträtt där vissa drag överdrivs enormt. Så har vi ju också avbildningar av olika monster. Under medeltiden var monster inte någon fantasi, utan fullt verkliga, även om man själv inte hade ett dem i verkligheten.
En annan poäng som är intressant, är det faktum att delar av det vi idag kan tycka borde vara skrämmande, faktiskt under medeltiden sågs som skrattretande. Jag tänker bland annat på en del statyer som befinner sig framför allt utanpå kyrkor. An-sikten med öppna munnar som spyr ur sig strålar av vatten är ett bra exempel på det. Det underhållande i dessa består i de överdrivna ansiktsdragen – till exempel stora näsor, breda och stora munnar, fåniga miner, och så vidare.
Med tanke på hur utseendefixerade vi är idag och hur mycket vi kämpar för att bibehålla vårt ungdomliga yttre är det onekligen rätt intressant att se att detta inte är ett nytt fenomen. Porträttet anses vara ett satiriskt sådant, av en äldre, vad jag gissar, fiktiv kvinna som ansträngt sig för att se yngre ut. Det groteska i det här porträttet består av de grova överträdelserna gällande utseendet. Vore det inte för de rynkiga brösten skulle det vara lätt att tro att det är ett porträtt av en man som klätt ut sig till kvinna. Ansiktsdragen är kraftigt överdrivna med den långa överläppen, de utstående öronen, de många lagren hud under hakan, de insjunkna kinderna, de relativt små ögonen, och så vidare. Det är inte svårt att föreställa sig att det här porträttet har lockat till många skratt hos betraktaren, på samma sätt som många av oss idag ibland skrattar åt äldre personer som gör sitt bästa för att se yngre ut, men ur yngre gene-rationers ögon bara ser löjliga ut.
För att göra ytterligare en jämförelse;
Delar av den groteska konsten och hur den uppfattades kan med stor sannolikhet jämföras med hur vi läser och förstår seri-estripes i dagstidningarna, memes på sociala medier, tecknade barnfilmer, graffiti, och förmodligen även teater i stil med den av Nils Poppe och Eva Rydberg. Med andra ord; uttryckt på ett sätt som alla kan förstå och relatera till – även om det säkert var fråga om både tycke och smak, även under medeltiden.
På återseende, kära Nordmark! Med groteska hälsningar, Kloka Sota
aka
Sonya Malinka Persson
