del 2, Jakten på äggtjuvarna
(läs första delen i Silversparren nr. 450, maj 2023)
https://nordmark.org/legenden-om-knackebrodsreceptet/
Barnen förstod det nobla uppdraget som hade givits till dem och vad som stod på spel därför hängde ett barn läderrullen med knäckebrödsreceptet runt sig och fäste ihop den avskurna remmen med en brosch. Ett annat barn tog hand om bågskyttens pilbåge och koger, och ett tredje barn fäste riddarens svärd i sitt bälte. De andra barnen tömde riddarens och bågskyttens fickor och tog de saker som de trodde skulle kunna komma till användning. Sedan begav sig hela barnaskaran sig iväg efter tjuvarna.
Inom kort såg de några knäckta grenar vid stigen som ledde in till Mörkaskogen. Barnen tvekade först eftersom deras föräldrar alltid hade sagt att in i Mörkaskogen får ni aldrig någonsin gå för att skogsrået, lyktgubben och trollen lurar i mörkret och älskar att röva bort små barn och vad som händer med dem sedan vet ingen. Men barnen kom ihåg sitt viktiga uppdrag och trotsade sin rädsla och fortsatte in i Mörkaskogen.
Till en början följde de en stig som ledde dem över stock och sten. Väl inne i skogen hörde de plötsligt konstiga ljud och stannade upp. De lyssnade och såg sig oroligt omkring. Vad lurar ibland träden? Skulle skogsrået komma och ta dem nu? Till sin stora förvåning upptäckte de att djuren i skogen blivit förtrollade. En kanin hade fått horn, en anka och en hare hade blivit till ett och samma märkliga djur och i luften kom en bevingad gris flygande i full fart mot dem. Men som tur var kände barnen till sägnen om att när djur blir förtrollade kan de endast befrias från trolldom genom döden och när förtrollningen väl brutits återuppstår djuren igen.

Barnet som hade pilbåge sköt skickligt den bevingade grisen med en enda pil. Barnet med svärdet stötte sin klinga djupt in i kaninens kropp och därefter fick det märkliga ankdjuret en kniv rakt i hjärtat av ett tredje barn. Djuren föll till marken döda och därmed bröts förtrollningen. Som tack för hjälpen såg djuren till att de tappra barnen färdas tryggt genom resten av den Mörkaskogen.
Väl ute ur skogen mötte de en klok gumma. Hon frågade vart barnen var på väg och varför de hade färdats genom den farofyllda Mörkaskogen. Hon muttrade tyst för sig själv att bara tokstollar som inte är rädda om livhanken skulle ta den vägen! Barnen berättade om sitt uppdrag och hon häpnades över deras mod och bestämde sig genast för att hjälpa dem. Gumman sa allvarligt, “längs med denna väg ni nu ska färdas finns en liten stuga under vilken en jätte sover. Enligt legenden ska jätten en dag vakna ur sin sömn och då ta ut sin hämnd på denna värld. Alla som väljer att färdas denna väg måste därför bära med sig ett sömnpulver i fall att jättens tid nu är kommen. Om ni hör djupa snarkningar är allt lugnt, men blir det plötsligt helt tyst så skynda er för allt i världen att strö ut sömnpulvret ett varv runt stugan för då somnar jätten om igen. Ni ska få lite sömnpulver av mig. Ni strör ut pulvret så här”, sade gumman och hon kastade upp pulvret i luften. Men då hon inte hade full koll på vind-riktningen råkade den kloka gumman av misstag andas in pulvret och föll med detsamma i djup sömn. Vem vet kanske sover hon fortfarande.

Ett av barnen lösgjorde med stor försiktighet påsen med pulvret från den sovande gummans hand för att inte råka spilla ett endaste litet korn. Med ny tillförsikt fortsatte barnen sin färd längst med slingriga stigar som försvann och kom tillbaka igen. Barnen gick och gick och till slut trodde de att de hade gått vilse, men just då såg de stugan som gumman hade berättat om. Det var verkligen en pytteliten stuga och barnen undrade om jätten verkligen hade fått plats att ligga under den lilla stugan eller om gumman bara varit helt tokig och hittat på alltihopa. I vilket fall som helst tog de inga risker utan smög försiktigt fram för att lyssna. Jo, det hördes djupa snarkningar som fick marken runt stugan att vibrera. Gumman hade trots allt talat sanning. Lättade över att jätten fortfarande tycktes sova, fortsatte barnen sin färd.
Barnaskaran följde en stig som slingrade sig fram längs med en porlande bäck. Så småningom mötte barnen en fager jungfru som satt på en sten invid bäcken och borstade sitt långa hår. Barnen hade aldrig skådat en sådan vacker mö och stod som förtrollade en liten stund innan jungfrun fick syn på barnen och kallade dem till sig. Barnen närmade sig med stor försiktighet medan de noggrant kontrollerade att hon inte hade svans som det luriga skogsrået, men barnen kunde inte se någon. Jungfrun berättade att hon för en stund sedan hade upplevt något högst märkligt och besynnerligt. Hon hade känt av något ondskefullt alldeles i närheten av bäcken där hon satt. Hon hade då kastat en förtrollning runt sig för att skydda sig, och vad det än var så hade det passerat utan att lägga märke till henne, och detta var jungfrun väldigt glad över. Hon hoppades att barnen skulle slippa möta vad det nu var för något elakt som strök omkring på stigarna.


Men när ett av barnen såg sig omkring fick han syn på magiska spår och utbrast förvånat ” Titta, tjuvarna har lämnat spår efter sig, de måste ha sprungit ditåt!”. “Vadå för tjuvar?” frågade Jungfrun. Barnen berättade för henne om den hemska stölden av drakäggen och om deras uppdrag att föra knäckebrödsreceptet i säkerhet. Jungfrun förundrades över barnens förmågor och efter en kort stund mindes hon något som hennes farfar sagt till henne för länge, länge sedan och utbrast ”Ni besitter ungdomens kraft! Ni kan se det som är dolt för det vuxna ögat. Ni är de enda som kan besegra ondska!”. Jungfrun letade fram en läderpung med några mycket speciella och gamla drakmynt, sedan viskade hon till barnen ”håll hårt i dessa, de kan komma väl till pass när ni tror att det inte finns någon väg framåt. Skynda er nu innan magin svalnar och spåren är borta för alltid”.
Barnen sprang det fortaste de förmådde och fann spåret lätt att följa. De följde spåret upp över kullar, ner genom våta marker och upp över ett snöigt berg. Långt om länge nådde spåren till sist fram till en port där de stoppades av en bister väktare. Barnen frågade väktaren: ”Vart leder denna port någonstans?” Väktaren svarade med stolt och stark stämma: ”Denna magnifika port leder till ondskans rike och bara den som jag finner tillräckligt ond får pas-sera. Ni ser alldeles för goda ut, så vänd om och gå tillbaka dit ni kom ifrån”. Ett barn sa trotsigt till väktaren: ”Jag tror inte att du kan vinna över oss i kubbspel”. Väktaren log illmarigt och tänkte att kubb är det bästa jag vet. Väktaren hade haft rysligt tråkigt och utan att tänka sig för sa han: ”Utmana mig i detta spel och vinn er väg in!”. Väktare pekade på ett kubbspel som såg väldigt gammalt ut.
Barnen antog utmaningen och vann förvånansvärt lätt. ”Släpp in oss nu, vi vann”, jublade barnen. Men väktaren skakade på huvudet och sa bestämt: ”Nej! Här kommer ni inte in”. Han förklarade att han bara hade haft ännu en tråkig dag på jobbet och kunde ju inte tacka nej till ett sånt trevligt tidsfördriv.
Besvikna gick barnen så sakteliga ner för berget igen, men plötsligt kom ett barn ihåg Jungfrun ord “mynten kan komma väl till pass när ni tror det inte finns någon väg framåt” . Barnet tvärvände och var på väg att springa upp för berget och tillbaka till väktaren igen. ”Men vänta”, ropade barnet som hade knäckebrödsreceptet. “Vi kan inte ta med receptet in till ondskans rike. Vi måste dela upp oss, vi tar hand om receptet och för det till Kung Atte medan ni följer efter tjuvarna”. De andra barnen svarade: ”Ja, så gör vi, men då måste vi också dela upp drakmynten för säkerhets skull.”
Åter uppe vid porten till ondskans rike tog de fram pungen med drakmynten. Väktarens ögon lyste upp och med rösten full av beundran och sa han: ”Drakmynt, ooooooooooooh, ingen har sett sådan på säkert 1000 år, ytterst sällsynta och mycket värdefulla!”.

Väktaren öppnade gladeligen porten i utbyte mot mynten i läderpungen samtidigt som han belåtet tänkte Ha! De gav mig alla mynten, jag hade ju nöjt mig med ett! Han gav barnen en sista varning och sade allvarligt: ”Inga som ni har någonsin släppts i detta rike. Kom ihåg att den som släppts in kommer aldrig någonsin ut ur ondskans rike, går ni in nu så kommer ni aldrig mer ut till ert eget rike igen!!!”.

Väl medvetna om risken att de aldrig igen skulle få återse sina föräldrar, sitt rike och att uppdraget kunde misslyckas steg de beslutsamt genom porten för att möta sitt öde vad eller vem det än må vara. De kunde höra hur vakten skrattade elakt medan han låste den tunga porten bakom dem. Hade de fattat rätt beslut? Tänk om det är en fälla gillrad av äggtjuvarna?
Här slutar del 2
Hur ska det gå för våra tappra kämpar?
Kommer de att hitta äggtjuvarna eller har de blivit inlurade i ondskans rike för att möta sitt öde och aldrig mer se dagens ljus? Detta och mycket mer får ni veta i nästa del av Legenden om Knäckebrödsreceptet.
Legenden är nedskriven av Hirka och Petronilla från Örehus.