Hej Nordmark!
Jag tror att det jag tycker allra mest och bäst om med den medeltida grotesken är att det är så oerhört komplext och så väldigt djupt indoktrinerat i det medeltida samhället att det inte går att helt separera från någon annan del. Det är en fullständig motsats till det av religion och feodalsystemet hårt styrda samhället, och personligen får jag en bild i huvudet av en gummisnodd dessa motpoler emellan som hela tiden drar och strävar åt sitt håll, men ingen sida vinner.
Det är oerhört svårt att på litet utrymme få ihop en text som gör det hela rättvisa, men jag ska göra mitt bästa. Betänk att allt som står nedan rör hela den groteska scenen. Inget groteskt uttryck är uteslutet, utan det här gäller allt.
Vi har redan konstaterat att den medeltida vardagen styrs av religion och feodalsystemet. Hela världsbilden är formad av religionen, och det är nog inte orimligt att anta att hela samhället är en enda väl-skapad maskin, där formen för hur maskinen ska fungera (livet och samhället i stort) är förbestämd och färdig. Det finns inget att diskutera, utan det är bara att infinna sig i den här tydliga mallen med sina för-bestämda ritualer. Hela samhället präglas av allvar och en strävan efter att uppnå någon slags andlig upphöjdhet. I den här extremen är det just andligheten som tar plats, och det kroppsliga trängs undan.
Här har vi ett exempel på hur den religiöst styrda konsten kunde se ut. Motivet är sörjandet av Jesus och är målad av Giotto di Bondone, 1306.
På den andra sidan av denna extrema skala har vi grotesken. Det groteska, oavsett om det handlar om konst, litteratur, teater eller något annat, är en väldigt folklig företeelse. Ett sätt där det tydliggörs i väldigt hög grad är genom den medeltida karnevalen (eller folkfesten). Eftersom kyrkor, kloster, slott och så vidare, var del av den rigida religiösa/statliga delen i samhället, var karnevalen och festerna förpassade till gator och torg. Och till skillnad från vardagslivet där umgänget mellan människor bestämdes av samhällsklass, var karnevalen den tid där alla umgicks med alla. Här spelade det ingen roll om man var präst, munk, nunna, bonde, sköka, smed eller något annat.
Jag har funderat mycket på hur jag ska kunna kommunicera den medeltida groteskens särdrag. Det allra enklaste sättet att göra det på är att beskriva skillnaden i hur man såg på kroppen ur det religiöst styrda samhället, versus det groteska.
Från det religiösa perspektivet beskrivs kroppen som en stagnerad form, oftast i sin bästa form. Den ger inga indikationer om att det funnits ett före eller att det kommer ett efter. Trots att religion handlar så mycket om Kristi återfödelse, finns det ingenting som pekar på avslutning eller början i den religiösa konsten. Kroppen är mer som ett verktyg för anden att ta sig runt i, och något som behöver kontrolleras för att inte hänfalla till diverse synder. Kroppen var ett nödvändigt ont som man helst inte tänkte på, om det inte var för att illustrera en andlig idé.
Det groteska, å andra sidan, hänger sig fullständigt åt kroppen. I den groteska världen är kroppen oändlig, den tar aldrig slut. De religiösa idealen vänds ut och in, bak och fram, upp och ner, ges fysisk, kroppslig form, och blir ur det medeltida perspektivet, sanslöst skrattretande. Olika kroppsdelar ges olika betydelser (jag återkommer till det i en annan text), förvanskas, förvrids, förstoras eller förminskas, och budskapen som förmedlas måste ha varit oerhört komplexa. Man drog sig inte för att skämta om vem som helst, ofta å det grövsta.
Skämtandet, oavsett format, är ofta tvetydigt – minst. Allt och alla får extra betydelse genom ett skrattretande filter. Här kan vi verkligen baka in många av de beskrivande ord och begrepp jag tog upp i min första text – såsom bak och fram, upp och ner, in och ut, och så vidare. Hela det groteska uttrycket går ut på en aldrig avslutad cirkelrörelse mellan födelse, liv, död och återfödelse, gärna med i rejält grova uttryck. Vanliga inslag i karnevalen/folkfesten var givetvis narrar, skådespelare, vanskapta, musiker, gycklare med fler. I vissa sammanhang fanns de representerade även i vardagslivet – och så var givetvis även den groteska konsten och litteraturen.
Man skulle lätt kunna tro att det religiösa och statliga styret inte alls uppskattade den här sortens frivola festligheter, men faktum är att det var välkommet. Folket behövde sin humoristiska ventil, eftersom det i stället för att väcka trots och anarki, faktiskt befäste stabiliteten i hur samhället såg ut och fungerade.
För att avsluta den här texten innan den blir för lång, vill jag påminna om att det jag skriver är ett perspektiv på den medeltida grotesken. Jag försöker begränsa mig till ett perspektiv per artikel, men det finns många perspektiv – så jag gissar att ni kommer att få läsa många texter framöver.
På återseende, kära Nordmark!
Med groteska hälsningar,
Kloka Sota
aka Sonya Malinka Persson
