Dekadens – det är ett jättespännande ord, och även om det kanske är lätt att relatera det till 1800-talets gotiska berättelser, Oscar Wilde och dandyismen och så vidare, så är konceptet naturligtvis applicerbart på alla tidsepoker.
Nu när vi har konstaterat att det är både kul, trevligt och bra med bildanalyser, så är det dags att gå vidare. Den här gången är det dags för våra mest privata kroppsdelar
– snippor, snoppar och arslen!
Innan vi fortsätter med den medeltida kroppen tänkte jag ta en liten paus och fundera litegrand över det här med bildanalys. Varför ägnar man sig åt sådant? Vad får man ut av det? Hur gör man? Varför är det viktigt överhuvudtaget – en bild är väl en bild?
Vi vet att den medeltida människan uppfattade sig själv som en tudelad varelse – den ena delen bestod av kropp, den andra delen bestod av ande. Kroppen var den del som kunde lockas i fördärvet, vilket i sin tur bestod av frånvaro av återhållsamhet – vill säga; ingen självkontroll.
När vi tittar på den groteska konsten, oavsett om den är målad, skulpterad i trä eller sten, sjungen eller framför som någon form av skådespel, är kroppen väldigt viktig.
I förra numret av Silversparren skrev jag om kroppen som en av två motpoler; som en förkroppsligad andlig idé, eller som en oändlig livskraft som konsumerar, avlar, förvandlar och förruttnar, för att sedan dö och återfödas.
Jag tror att det jag tycker allra mest och bäst om med den medeltida grotesken är att det är så oerhört komplext och så väldigt djupt indoktrinerat i det medeltida samhället att det inte går att helt separera från någon annan del. Det är en fullständig motsats till det av religion och feodalsystemet hårt styrda samhället, och personligen får jag en bild i huvudet av en gummisnodd dessa motpoler emellan som hela tiden drar och strävar åt sitt håll, men ingen sida vinner.
Under medeltiden var härolden bland annat en budbärare, diplomat och den som höll ordning på vilken heraldik tillhörde vem. I SCA brukar härolderi grovt delas upp i “Voice heraldry”, det vill säga hovheraldik och annat där röstvolym behövs och “Book heraldry”, rådgivning och forskning inom namn och heraldik.
Jag tror att det jag tycker allra mest och bäst om med den medeltida grotesken är att det är så oerhört komplext och så väldigt djupt indoktrinerat i det medeltida samhället att det inte går att helt separera från någon annan del. Det är en fullständig motsats till det av religion och feodalsystemet hårt styrda samhället, och personligen får jag en bild i huvudet av en gummisnodd dessa motpoler emellan som hela tiden drar och strävar åt sitt håll, men ingen sida vinner.
Detta baner presenterades och beundrades för första gången av de som närvarade under hovet på eventet Winter Eve i Aarnimetsä i januari 2017.